Tiden går väldigt snabbt och snart har jag haft Jim i hela åtta månader. Det känns som vi bara just, börjat lära känna varandra och så är det nästan. Att beskriva Jim , är väldigt svårt för mig då han har så många olika personligheter som jag fått se under den tiden jag haft honom.

 

Han kan gå allt från att vara som en seg ridlektionsponny, till en tickande bomb utomhus med en massa energi. Det senaste är väl ungefär var han är just nu, en ponny med mycket energi. Det är att föredra, än när han som i somras blev seg och tung på banan. Jag måste dock säga, oavsett hur mycket han hoppar till fortfarande och är tittig så har han blivit så mycket bättre. Dels för att han vant sig vid omgivningarna och jag mer med honom.

 

Ridmässigt har vi inte kommit så långt, vilket ligger mycket hos mig och min ridning. Men även det att han inte har haft världens bästa kondition. Vi pinnar på och kämpar för att komma vidare.

 

I dressyren står vi mycket still, samtidigt som vi rör oss framåt. Hoppningen har vi ju nyligen börjat kämpa mer på och väntar på sadeln. Han är tittig och jag har svårt att rida rätt, men det är bara att fortsätta kämpa. Lyckas jag hitta knapparna, att få honom att hoppa, alltid utan att tveka hemma kommer det senare bli mycket lättare på tävling.

 

Det är det som är det svåraste med Jim. Man måste ge han tid och fortsätta tro på honom. Jag vet att han kan, jag vet att vi kan göra det tillsammans. Allt handlar om att inte ge upp, trots att man får kämpa på. Åka av, kämpa för att få han över några småhinder på första försöket. För sen funkar det, det handlar om att se de små framgångarna. Annars blir det svårt, för det krävs arbete för att ta sig framåt med Jim. Men han är en underbar ponny, som är snäll i hanteringen men har även en väldigt envis sida och lite kaxig imellanåt. Han vill gärna se sig själv som kung, stor och ståtlig. Desto mer tid vi får att träna och lära känna varandra, desto vassare kommer vi bli. För han är en lojal ponny, när jag vunnit hans tillit är inget omöjligt.