Tyvärr skedde ju lilla olyckan med lastningen som gjorde att vi ville vara försiktiga och Jim vilade. Han fick mycket överskottsenergi och var all over the place när man promenerade honom. Jag började runt den här tiden leta efter en medryttare och hittade en, som jag är nöjd med.

 

Jag saknade Sovve och tände ljus på ettårsdagen när han galopperat på de gröna ängarna under ett år. Det är ofattbart för många hur man kan sakna en häst så länge, men man fäster sig verkligen vid en häst man kämpar och umgås med.